Löftet i fördraget om förebyggande av kärnvapen
Synpunkt av dr. Joseph Gerson*
NEW YORK (IDN) – Fördraget om förebyggande av kärnvapen (TPNW) har fått sin 50:e ratificering och träder i kraft om 90 dagar – 22 januari, 2021. Överlevande från atombomberna i Hiroshima och Nagasaki, aktivister från ICAN (Internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen) och diplomaterna firar detta bidrag till den långa kampen för en kärnvapenfri värld.
Det nästa och mest kritiska steget blir att lyckas få undertecknande och ratificering av en eller flera av paraplystaterna med kärnvapen, en europeisk NATO-medlem eller ett av de nyligen uppkallade ”quad”-länderna, tänkt som ett NATO för Asien och Stillahavsområdet: Japan, Australien och Indien. (där USA är den fjärde medlemmen i quaden.)
Regeringar kommer inte riskera att alruistiskt väcka anstöt hos världens sjunkande hegemoni på egen hand. Som vi har sett tidigare kan de flyttas, deras politik och åtaganden förändras som svar på den allmänna opinionen, offentlig debatt och populära mobiliseringar.
De forum och institutioner som fördraget kommer att skapa och de politiska krafter som det kommer att frigöra kunde inte komma vid en bättre tidpunkt. Bulletin of the Atomic Scientists har utfärdat sin starkaste varning någonsin: världen är 100 sekunder från domedagen, det närmaste sedan början av kalla kriget.
Var och en av världens kärnvapenmakter uppgraderar sin kärnvapenarsenal. I haven söder och öster om Kina och Taiwansundet skulle en militär incident, olycka eller felberäkning, som skotten 1914 i Sarajevo, kunna antända ett ständigt eskalerande krig. Detsamma gäller Östersjön och Svarta havet, där provocerande amerikanska och ryska militära “övningar” – inklusive amerikanska flygningar av kärnvapenkapabla B-52-bombplan – skulle kunna utlösa katastrof.
Fördragets förhandling och initiala utfärdande av 122 nationer i FN år 2017 bör erkännas som en signalprestation för Hibakusha, de från Hiroshima och andra nationer från Marshallöarna och Australien, till Utah och halvpalatinska nedrustare. Deras ståndaktiga insisterande på att dela med sig av sina känslomässigt sårande vittnesmål om vad de, deras familjer och samhällen genomled, förskjut fokus för den internationella debatten bort från det sterila och bedrägliga fokuset på uppenbara statliga säkerhetsbekymmer till vad kärnvapen faktiskt gör, de förödande humanitära och miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen och kärnvapenkrig.
I forum som de årliga världskonferenserna i Hiroshima och Nagasaki och de tre internationella Humanitarian Consequences of Nuclear Weapons i Oslo, Nayarit och Wien öppnade, sårade och vann Hibakusha folks hjärtan och sinnen, inklusive diplomaterna som inledde TPNW-förhandlingarna i FN.
I grund och botten förbjuder TPNW nationer som har ratificerat fördraget att ”utveckla, testa, producera, tillverka, förvärva, äga eller lagra kärnvapen eller andra kärnexplosiva laddningar.” De hindras från att överföra eller ta emot kärnvapen och kärnexplosiva laddningar, vilket innebär att de inte kan tillåta att kärnvapen stationeras eller används i deras länder. De är förbjudna att utöva någon kontroll över kärnvapen eller att bidra till några åtgärder som förbjuds av fördraget. De är skyldiga att hjälpa offer för kärnvapen och att ansluta sig till miljöåtgärder. Och, av potentiellt stor betydelse, kräver artikel XII i fördraget att regeringar som har ratificerat fördraget pressar nationer utanför fördraget – inklusive Japan och USA – att underteckna och ratificera det.
Om de har nödvändigt mod och fantasi skulle fördragsnationerna över tid kunna utöva den politiska, diplomatiska och ekonomiska makt samt moraliska övertalning som behövs för att göra fördraget universellt. Alexander Kmentt, den tidigare österrikiska nedrustningsambassadören som så berördes av Hibakusha-vittnesmål i Hiroshima och Nagasaki och som ledde organisationen av konferensen för humanitära konsekvenser i Wien, konstaterade nyligen att detta kommer att bli en långsiktig process, men det är ett mål som kan nås med ståndaktighet.
TPNW borde inte vara nödvändigt. För femtio år sedan, i artikel VI av Nuclear Nonproliferation Treaty (NPT), (fördraget om icke-spridning av kärnvapen) förband sig kärnvapenmakterna att “i god tro fortsätta förhandlingarna om effektiva åtgärder som avbryter kärnvapenkapprustningen så snart som möjligt och leder till kärnvapennedrustning.” Året därpå uppmanade FN:s generalförsamlings första resolution till ”kontroll av atomenergi för att säkerställa att den endast används för fredliga ändamål” och “eliminering av atomvapen och alla andra större vapen som är förenliga med massförstörelse från nationella arsenaler.”
Fyrtio år efter att NPT trädde i kraft, vid slutet av NPT-granskningskonferensen 2010, kom kärnvapenmakterna överens om att genomföra 13 praktiska steg för en systematisk och progressiv nedrustning av världens kärnvapen med ett “oåterkalleligt åtagande.” Nu, år 2020, har bara ett av dessa steg tagits.
Snarare än att fullgöra dessa internationella rättsliga skyldigheter har kärnvapenmakterna under ledning av USA ståndaktigt motsatt sig att ta de steg som behövs för att skapa den kärnvapenfria värld som kan bidra till att säkerställa mänsklighetens överlevnad. De har kontinuerligt uppgraderat sina folkmords- och potentiellt världsdödande kärnvapenarsenaler, förfinat sina kärnvapenkrigsdoktriner och upprepade gånger förberett och/eller hotat att inleda kärnvapenkrig.
(I sin nya bok The Bomb beskriver journalisten/akademikern Fred Kapan hur Donald Trumps “Fire and Fury”-hot och förberedelser för kärnvapenkrig förde världen mycket närmare kärnvapenkatastrof än alla utom ett fåtal visste.)
Kärnvapenstaterna har undergrävt, men inte helt förstört, NPT:s legitimitet genom att vägra att uppfylla sina “oåterkalleliga” åtaganden enligt artikel VI och från år 2010. Dessa misslyckanden som äventyrar människans överlevnad, tillsammans med den politiska hettan som skapats av Hibakushas brådskande sanning att ”människor och kärnvapen inte kan samexistera”, och de konsekventa kraven från världens olika fredsrörelser har lett till förhandlingar, undertecknanden, ratificeringar och nu ikraftträdandet av TPNW.
Även om TPNW i och för sig inte kommer att demontera en enda kärnstridsspets, har det placerat dem som förbereder ett kärnvapenkrig på defensiven.
Från början och ledda av USA motsatte sig de fem ursprungliga kärnvapenmakterna förhandlingarna om TPNW och själva fördraget, och hävdade felaktigt att det äventyrade NPT. Faktum är att TPNW kompletterar och förstärker NPT, som ambassadör Kmentt upprepade.
P-5 bojkottade förhandlingarna, talade mot TPNW i diplomatiska forum och presskonferenser och utövade enormt tryck på beroende länder att inte underteckna eller ratificera fördraget. Som Associated Press (AP) rapporterade inför den 50:e ratificeringen och förklarade att kärnvapenmakterna “står förenade i vår opposition mot TPNW:s potentiella återverkningar” och Trump-administrationen pressade regeringar som har ratificerat fördraget att dra sig tillbaka från det.
Som det gamla ordspråket säger är det här att kissa i vinden, vilket motsvarar att försöka tysta havets tidvatten. Trump, Putin och deras kollegor kommer inte att lyckas mer med att förhindra att fördraget träder i kraft än vad de har lyckats med att begränsa spridningen av COVID-19 som inte håller på att ”försvinna”.
Fördragets ikraftträdande markerar början på en ny fas i kampen för att eliminera det existentiella hotet från världens kärnvapenarsenaler. Hibakusha från Hiroshima och Nagasaki och den japanska fredsrörelsen har länge lett kampen för att eliminera kärnvapen. Deras kampanj spelade en enorm roll för att TPNW skulle komma till.
Som anges ovan är den mest omedelbara TNPW-utmaningen nu att lyckas med undertecknandet och ratificeringen av en eller flera “paraply”-stater. En sådan seger, som bryter leden med kärnvapenmakterna, skulle vara en upplösning av den kärnvapen-ism som håller kärnvapenstörningen på plats.
Med tanke på Japans historia som den enda nation som attackerats av kärnvapen under krigstid och majoritetsstödet för TPNW över hela landet, kanske det bara är en fråga om tid för att vinna japanskt regeringsstöd för fördraget. Men denna seger kan bara vinnas genom utbrett och hängivet förespråkande och handling.
Uppenbarligen har de av oss som är amerikanska medborgare det moraliska ansvaret för att transformera politik, doktriner och handlingar i världens mest hotande kärnvapenmakt. NPT:s löfte om en kärnvapenfri värld och 2010 års 13 steg måste uppfyllas och följas.
Om några dagar kommer det amerikanska presidentvalet att avslutas. Om Trump skulle segra via det odemokratiska valkollegiesystemet (inskrivet i konstitutionen för 231 år sedan för att försvara slaveri), eller via en kupp efter valet, kommer vi att möta en skrämmande horisont: konsolideringen av Trumps tyranni och fördubblingen av Pentagons extremt farliga kampanj för att återställa USAs överlägsenhet genom att slå till först.
Opinionsundersökningarna erbjuder begränsat hopp. Efter fyra år av dysfunktion, bedrägeri, respektlöshet och katastrof verkar före detta vicepresidenten Biden vara på väg att vinna valet. Biden kommer inte att underteckna TPNW snart. Skulle han segra, trots hans löfte om att arbeta för en kärnvapenfri värld, fortsätter uppgraderingen av USAs kärnvapenarsenal och Washingtons förberedelser för att utkämpa och “vinna” ett kärnvapenkrig.
Men om vi håller ögonen på målet kommer de fyra åren med Biden som president att ge oss tid, politiskt utrymme och möjlighet att ta nästa steg i den långa marsch som inleddes av Hibakusha. Vi kommer att insistera på att Biden ska respektera sitt artikulerade åtagande för en politik som inte bygger på att slå till först. Med det brådskande behovet av ekonomisk och social återupplivning efter pandemin, kommer det efter Trump nödvändigtvis att bli en kraftfull debatt om vapen eller mat för de nationella budgetprioriteringarna, vilket öppnar vägen för att återställa JCPOA-avtalet med Iran, förnyat åtagande för vapenkontroll om inte avskaffande av kärnvapen, och för att allvarligt minska utgifterna för att uppgradera Washingtons kärnvapenarsenal och dess leveranssystem.
Ambassadör Kmentt har erbjudit visionen om att TPNW tänder ”samhällsdiskussion” som på 1980-talet om brådskande kärnvapennedrustning. I hörn av imperiet, som Massachusetts lagstiftande församling, där lagstiftning har införts för att inleda en studie av vad delstaten skulle behöva göra för att anpassa sig till TPNW, för att pressa på för massiva utgiftsnedskärningar för kärnvapen och för att landet ska fullgöra sina åtaganden enligt artikel VI i NPT, har den samhällsdiskussionen börjat. [IDN-InDepthNews – 25 oktober, 2020]
* Dr. Joseph Gerson är Ordförande i Campaign for Peace, Disarmament and Common Security och författare till With Hiroshima Eyes och Empire and the Bomb.
Bidragande: ICAN
