‘Deras vapen gör dem beroende’

Av Xanthe Hall*

BERLIN | WIEN (IDN) – Närmare tusen personer samlades i konferenshallen i det majestätiska Hofburg i Wien under två hela dagar för att diskutera ett obeskrivbart och ofattbart tema – nämligen den humanitära påverkan av kärnvapen. Detta var den tredje i en serie statligt finansierade konferenser utanför FN, av vilka de två första ägt rum i Norge och i Mexiko.

Det växande antalet stater som deltagit i dessa konferenser är ett tecken på deras effektivitet vad gäller både att skapa medvetenhet om kärnvapnens oacceptabla natur och att skapa tryck för kärnvapennedrustning.

Närmare 160 stater fanns representerade och bland dem kan nämnas USA och Storbritannien som deltagit för första gången, men dessvärre inte Ryssland och Frankrike som även fortsättningsvis inte vill delta. I slutet av konferensen lovade Österrike att arbeta närmare det “rättsliga tomrum” som kan leda till förbud och eliminering av kärnvapen, och bjöd in andra att följa dem.

Det Österrikiska utrikesministeriet drog på alla klutar för denna konferens. Under öppningsanförandet efterlyste den unga ministern Sebastian Kurz ny fart på en konkret process för global kärnvapennedrustning.

Talen på hög nivå från FN:s generalsekreterare samt påven satte tonen. Påve Francis uppmuntrade kärnvapnens offer att vara “profetiska röster” och varna för den potentiella risken som kärnvapen utgör att förgöra “oss och civilisationen”.

En lång lista på prominenta gäster skickade ett brev till Österrikes utrikesminister och delade uppfattningen att riskerna som kärnvapen orsakar är underskattade och behöver ses om. Ordföranden i den internationella röda korskommittén sade att nya studier bekräftar deras slutsats att ingen adekvat hjälp eller lättnad i händelse av en kärnvapenexplosion finns att få.

Setsuko Thurlow delade med sig av sin personliga berättelse om förlust och lidande som Hibakusha (kärnvapenbombsöverlevare) och hela salen led med henne.

“A står för atom, B står för bomb. C står för cancer, D står för död”

Öppningsanförandet introducerade därmed konferensens huvudteman som täcktes i de följande sessionerna bestående av påverkan av kärnvapenexplosioner, kärnvapenprov, risker samt scenarier.

Vetenskapliga presentationer insprängdes med vittnen från “downwinders” (offer för kärnvapenprov). Rullstolsbundna Michelle Thomas från “HEAL” i Utah höll ett passionerat tal om att växa upp i radioaktivitetens centrum med över 100 överjordiska kärnvapenprov och hur hennes samhälle drabbades av cancer och andra sjukdomar. Hon talade om hur hon skämdes över sin mors aktivism tills hon själv insåg att det inte var det kalla kriget som var fienden, utan “vårt eget land som bombade skiten ur oss”. Människor frågade henne om hon var rädd att tala så öppet och starkt mot sin egen regering. Hon svarade: “de har redan dödat mig”.

Under frågestunden som följdes av de tre vittnesmålen från kvinnor som berättade om förstörelsen av deras land, existensen och hälsan, gjorde den amerikanska representanten en allvarlig felbedömning. Han höll ett tal, trots att ordföranden tydligt framhöll att denne inte fick göra detta förrän följande dag. Den amerikanska representanten valde att inte be offren för kärnvapenproven om ursäkt för deras lidanden, utan gjorde klart för alla i rummet att de inte planerade att avvika från “att göra”-listan med steg för att skynda på kärnvapennedrustningen.

Under konferensens andra dag drog en panel kring internationella humanitära lagar (IHL) slutsatsen att användningen av kärnvapen stred mot existerande IHL och miljölagar, även om inget specifikt förbud fanns på plats. Ett fascinerande tal av Nobuo Hayashi från Oslo universitet grävde i de etiska och moraliska dimensionerna och drog slutsatsen att, på samma sätt som tortyr – som fanns i allas tankar dagen efter publiceringen av senatsrapporten – var kärnvapen “för grymma för att tolerera”. Nu när “vi inte längre lever i en era där mänskligheten känner sig manad att ta sig själv som gisslan för sin egen överlevnad”, är det en möjlighetens stund att frigöra oss själva från detta onödiga lidande.

Avdelningen med politiska anföranden tog fem timmar att gå igenom, utan lunchrast och viss tid utan översättning. 100 stater tog tillfället i akt att dela sina tankar och slutsatser. Då och då bröts långrandigheten upp av det civila samhällets uttalanden, där de mest nämnbara var från löpeldens ‘Chief Inflammatory Officer’ Richard Lelanne som uppmanade de kärnvapenfria staterna att sluta gnälla och fortsätta förbjuda kärnvapen själva.

De så kallade “weasel states” (stater under USA:s kärnvapenparaply) hälsades av en jättelik vessla som dök upp i foajén när de kom ut för förfriskningar. Lelanne liknade kärnvapenstaterna med alkoholister, beroende av sina vapen, och uppmanade kärnvapenfria stater att inte stödja deras vanor. ICAN-anförandet hölls av den unga chefen för ICAN Österrike, Nadja Schmidt, som efterlyste en process “öppen för alla och blockerbar av ingen” som leder till ett förbud mot kärnvapen.

Det humanitära initiativet har som mål att flytta effekterna av kärnvapen till mitten av debatten, snarare än nationella säkerhetsintressen och dessa konferenser har varit effektiva att uppnå detta för den stora massan.

Emellertid var Ukraina så upptagna av den nuvarande konflikten att de inte kunde kliva utanför sin egen låda och ägnade sig i stället åt en verbal attack på Ryssland.

Storbritannien gick så långt att de hävdade att de humanitära effekterna redan var tydliga 1968 och att förbudet eller en tidtabell för eliminering skulle äventyra strategisk stabilitet, så de planerade att behålla sina missiler “så länge det är nödvändigt”.

Den “österrikiska vädjan” var huvudresultatet av konferensen – ett verktyg som låter länder uttrycka sin beredskap för att påbörja en process som leder till förbud och eliminering av kärnvapen.

*Xanthe Hall är nedrustningsförkämpe på IPPNW Deutschland | IPPNW Tyskland. [IDN-InDepthNews – 11 december 2014]