Länder bland Stillahavsöarna vill ha en värld utan kärnvapen

Av Neena Bhandari

SYDNEY (IDN) – När politiska konflikter förstoras i Mellanöstern och Nordafrika med hotet om brutalt våld från terrororganisationer som ISIS och krisen i Ukraina återantänder det kalla kriget mellan USA, dess NATO-allierade och Ryssland; är det nödvändigt att kärnvapenbestyckade och icke-kärnvapenbestyckade stater tillsammans arbetar för total eliminering av kärnvapen. Risken att användningen av kärnvapen, avsiktligt eller genom olyckshändelse, som leder till total förintelse tornar upp sig större än någonsin tidigare.

Australien, Nya Zeeland och Stillahavsöarna har legat i framkanten av globala ansträngningar för att implementera the Nuclear Non-Proliferation Treaty (NPT) /det nukleära icke-spridningsavtalet/ vilket representerar det enda bindande åtagandet inför målet av fullständig nedrustning av kärnvapenstaterna. Men NTPs Ninth Review Conference/nionde översynskonferens/ från 27 april till 22 maj, vilken har tre huvudområden – icke-spridning, nedrustning och fredlig användning av kärnenergi – återspeglade på ett överväldigande sätt de kärnvapenbestyckade staternas och vissa av deras kärnvapenberoende allierades åsikter och intressen.

Så, trots att 2015-års Review Conference innebar ett steg tillbaka från 2010-års Review Conference beträffande kärnvapenstaternas åtaganden gällande nedrustning, var den ändå ett steg framåt då icke-kärnvapenstater ledde tåget mot nedrustning genom att underteckna det Humanitära Löftet som framlagts av Österrike. Per den 14 juli hade 113 stater undertecknat Löftet, vilket ålägger signatärerna att arbeta mot ett nytt juridiskt bindande instrument för förbud mot och avskaffning av kärnvapen på grund av dess oacceptabla humanitära konsekvenser.

Det Humanitära Löftet har undertecknats av 10 Stillahavsstater – Cooköarna, Fiji, Kiribati, Marshallöarna, Niue, Palau, Papua Nya Guinea, Samoa, Tuvalu, och Vanuatu med undantag av Tonga och Mikronesien. Från 1956 till 1996, var öländerna i Stilla Havet ovilliga offer för USAs, UKs och Frankrikes kärnvapentester.

Republiken Marshallöarnas (RMI) utrikesminister, Tony de Brum, var nio år gammal i mars 1954, när han, på en fisketur med sin farfar i närheten av Likiep-atollen såg ”havet, fisken och himlen bli röd efter ett intensivt blixtsken som lyste upp gryningshimlen och förorsakade en fasansfull chockvåg.” De befann sig 200 sjömil från Ground Zero och han kan aldrig glömma den ödesdigra dagen.

RMI har varit en kraftfull förespråkare för kärnvapennedrustning, med tonvikten på de katastrofala humanitära konsekvenserna av användningen av kärnvapen. Mellan 1946 och 1958, åsamkades Marshallöarna långvariga skador och radioaktiv kontaminering från 67 amerikanska kärnvapentester i atmosfären. I ett banbrytande mål har det använt sin historia med förflyttning av människor, död och kontinuerliga hälsoproblem för att dra kärnvapenstater inför the International Court of Justice/Internationella domstolen/ Haag.

De Brum berättade för IDN, “Det är dags för de icke-kärnvapenbestyckade staterna att arbeta tillsammans för att nå fördrag om förbud och eliminering av kärnvapen. Det finns övertygande bevis för att de kärnvapenbestyckade länderna, trots dess juridiska åtaganden inte vid denna tidpunkt är beredda att gå i spetsen. Istället är det deras tro att de har särskilda rättigheter, vilket de inte har, att basera sin egen säkerhet på kärnvapeninnehav, kärnvapenhot och potentiell kärnvapenanvändning. På detta sätt underminerar dessa länder sin egen säkerhet såväl som den gemensamma säkerheten för alla stater och folk.”

En som deltog i den tidiga Stillahavs-täckande rörelsen mot kärnvapentestning och militarisering av Stillahavsregionen, Fiji-baserade Vanessa Griffen säger, “I Stillahavsområdet har vi kollektivt upplevt de kända och okända konsekvenserna av kärnvapenanvändning, påtryckningarna av icke-kärnvapenbestyckade stater för ett förbud för kärnvapen är den enda förnuftiga, humana och ansvarsfulla vägen att gå. Kärnvapenbestyckade stater borde kollektivt anses som laglösa och nonchalanta internationella humanitära normer.”

NPT förlängdes på obestämd tid 1995. Dess artikel VIII föreskriver att fördraget ses över vart femte år. Denna översynsprocess vart femte år var avsedd att säkerställa att kärnvapenbestyckade stater driver nedrustningen som en policy-fråga, men under de senaste fem åren har kärnvapenbestyckade stater drivit dyra program för att modernisera sina arsenaler.

Australien innehar inga kärnvapen, men står bakom doktrinen med förstärkt nukleär avskräckning i allians med USA, vilket ses som huvudingrediensen i Australiens nationella säkerhet. Australien har inte undertecknat det Humanitära Löftet. Som en talesman för Australiens Department of Foreign Affairs and Trade/departement för utrikesfrågor och handel/ (DFAT) nämnde för IDN, “Vi måste skapa en omgivning där alla länder, inklusive kärnvapenbestyckade stater och de som är beroende av deras nukleära paraplyer, kan själva uppleva att de är säkrare utan kärnvapen.”

Fred, rättvisa och miljöaktivister, tro-baserade och civila samhällsorganisationer, vetenskapliga och medicinska experter samt Förenta Nationernas organ har uppmanat till omedelbara förhandlingar för eliminering av kärnvapen under strikt och effektiv internationell kontroll.

ICANs direktör i Australien, Tim Wright, som deltog i the Ninth Review Conference i New York säger, “Under hela granskningen drog Australien fötterna efter sig beträffande nedrustning och menade att användningen av kärnvapen under vissa omständigheter. Denna hållning är, enligt min uppfattning, djupt omoralisk. Men jag är hoppfull om att den Australiensiska regeringen förr eller senare kommer att ansluta sig till den internationella huvudfåran att direkt förkasta kärnvapen. Det är vad det Australiensiska folket förväntar sig och kräver.”

Kärnvapen är ett gemensamt hot mot oss alla och samarbete, även med ”fiender” är möjligt. Medlemmen i the Board of International Physicians for the Prevention of Nuclear War/styrelsen för internationella läkare för förhindrande av kärnvapenkrig/ Dr Sue Wareham tillägger till IDN, att “Även Israel måste inse att dess egen kärnvapenarsenal utgör en risk, då den är en provokation mot andra nationer i regionen att överväga anskaffning av deras egen.”

Under de senaste fem åren, har humanitära konsekvenser av kärnvapen varit det mest aktiva framstegsområdet i nedrustningsdiplomatin. Nya Zeeland, som ordförande i the New Agenda Coalition/koalitionen för en ny agenda/ (NAC), var i princip huvudansvarig för utarbetningen av arbetsdokument 9, vilket framlägger den möjliga vägen framåt för en juridisk mekanism för implementering av åtaganden av kärnvapennedrustning i NPT artikeln VI.

Ett av de avgörande hindren mot totalförbud och eliminering av kärnvapen har varit de kärnvapenbestyckade staternas två regeluppsättningar: en för dem själva och en för alla andra. Wareham säger, “Men ett mindre erkänt hinder är den roll som spelas av USAs allierade som t.ex. Australien, som i tysthet driver på sin stora allierade att upprätthålla sin kärnvapenarsenal medan man samtidigt försöker upprätthålla fasaden av att gå i spetsen för nedrustning. Om en närstående allierad till USA bröt sig ut ledet och vägrade ”skydd” av kärnvapen, skulle effekten bli enorm.”

Under fyra årtionden efter att NPT blev aktivt, har grovt räknat 1800 kärnvapen hållits i hög beredskap. Som professor Ramesh Thakur, direktör, Centre for Nuclear Non-Proliferation and Disarmament/centret för nukleär icke-spridning och nedrustning/ vid Australiensiska nationella universitetet School of Public Policy säger, “Kanske har NPT passerat sitt senaste användningsdatum och att världen behöver en övergång till en efter-NPT-era utan sätta av den befintliga nukleära ordningen som är så fast förankrad i NPT i fara. Medan icke-spridningsåtaganden är bindande, verifierbara och verkställs under NPT, är så inte fallet med nedrustning.” [IDN-InDepthNews – 22 juli 2015]