Hotet eller bruket av kärnvapen bryter mot Rätten till liv, varnar en FN-kommitté

Av Alyn Ware

Författaren är samordnare i programmet Världsframtidsrådet för fred och nedrustning, global samordnare i Parlamentariker för nukleär icke-spridning och nedrustning och internationell representant för Aotearoa advokater för fred (Nya Zeeland-partner i internationella föreningen för jurister mot kärnvapen).

GENEVE (IDN) – Hotet om eller användningen av kärnvapen är “oförenligt avseende rätten till liv” och “kan uppgå till ett brott enligt internationell rätt”, varnar FN:s kommitté för mänskliga rättigheters nya Allmänna kommentar nr. 36 (2018) till Artikel 6 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), om rätten till liv, antagen den 30 oktober 2018.

Enligt punkt 3 i den Allmänna kommentaren, är Rätten till liv, som kodifierats i artikel 6 i Konventionen, en “rätt för individer att vara fria från handlingar och försumligheter som är avsedda för eller kan förväntas orsaka deras onaturliga eller för tidiga död, likväl som att njuta av ett liv i värdighet”.

Därutöver är Rätten till liv en “suverän rätt från vilka inga undantag är tillåtna även i situationer av väpnade konflikter och andra offentliga krissituationer som hotar nationens liv.” Denna rätt är “en förutsättning för att komma i åtnjutande av alla andra mänskliga rättigheter.”

Den Allmänna kommentaren ersätter tidigare Kommentarer om Rätten till liv, som antagits av utskottet under 1982 och 1984. (Se FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter drar slutsatsen att hot om eller bruk av kärnvapen bryter mot Rätten till liv).

Kommittén för mänskliga rättigheter som refereras till i fotnot 273 i Fördraget om förbud mot kärnvapen (TPNW) – likväl som Icke-spridningsfördraget (NPT), Fördraget om fullständigt förbud mot kärnvapentester (CTBT), Konventionen om kemiska vapen och Konventionen om biologiska vapen – som viktiga fördrag som bidrar till skyldigheterna för icke-spridning och destruktion av massförstörelsevapen (WMD).

Kommittén refererar till Internationella domstolens rådgivande yttrande1996, som bekräftar att kärnvapenmakterna “respekterar sina internationella åtaganden att i god tro fullfölja förhandlingarna för att uppnå syftet med kärnvapennedrustning enligt en strikt och effektiv internationell kontroll.” Detta förstärker den sedvanliga typen av nukleär nedrustningsskyldighet, dvs. dess tillämpning oavsett om en stat är part i NPT eller TPNW.

Och kommittén bekräftade att det är en skyldighet för de stater som är parter i ICCPR att “erbjuda tillräcklig gottgörelse till offer vars rätt till liv har blivit eller håller på att bli negativt påverkat av testning eller bruk av massförstörelsevapen, i enlighet med principerna för internationellt ansvar.”

Kommittén för mänskliga rättigheter avslog förslaget från Kvinnors internationella förbund för fred och frihet att den Allmänna kommentaren kräver “statsparter [i ICCPR] för att stödja fördraget om förbud mot kärnvapen.” Inte heller uppmanade de stater som inte är parter i andra relaterade fördrag (NPT, CTBT…) att ansluta till dem. I detta ärende återspeglade kommittén den allmänna uppfattningen att stater bör vara fria att delta eller förbli utanför fördragen om de gör detta val.

Dock ger den Allmänna kommentaren, när den avspeglar viktiga element i TPNW, ett exempel på hur man får dessa tåla kärnvapenutrustade och allierade stater, av vilka inga har anslutit till TPNW eller är sannolikt att komma göra det inom en nära framtid.

Utarbetandet och antagandet av den Allmänna kommentaren tog tre år, ett år längre än ursprungligen förväntat på grund av den höga graden av intresse från regeringar, universitet och icke-statliga organisationer (NGO) – och på grund av det faktum att den behandlade ett antal kontroversiella frågor inklusive abort, assisterat självmord, icke-dödliga vapen, skydd av sexuella minoriteter från våld, asyl, dödsstraff, massförstörelsevapen och ansvaret för gottgörelse.

Några av de icke-statliga organisationerna som var involverade i processen, i synnerhet den Internationella föreningen för jurister mot kärnvapen (IALANA) och dess schweiziska Schweiziska advokater för kärnvapennedrustning (SAFNA), var speciellt engagerade i överläggningarna om kärnvapen och andra massförstörelsevapen.

I yttranden och uttalanden till Kommittén för mänskliga rättigheter, hävdade IALANA och SAFNA att den Allmänna kommentaren bör:

• Fördöma både bruk av och hot om att använda kärnvapen och andra massförstörelsevapen (WMD), eftersom det är oförenligt med Rätten till liv;
• Bekräfta skyldigheten att uppnå fullständig kärnvapennedrustning, i enlighet med artikel VI i NPT och folkrätten;
• Inkludera skyldigheten att erbjuda adekvat upprättelse för offer av testning eller bruk av massförstörelsevapen, i linje med det växande erkännandet av rättigheterna för sådana offer i olika fördrag inklusive Klustervapenkonventionen, Fördraget om landminor och fördraget om förbud mot kärnvapen – trots att TPNW fokuserar mer på stöd till offer från statsparter, i vilka offer är bosatta, än om ansvaret hos stater som förorsakade skadan.

Införandet av dessa tre element i Allmänna kommentar 2018 återspeglar ett betydande steg framåt från Allmänna kommentaren 1984 som bekräftade att “produktionen, testningen, innehavet, distributionen och användningen av kärnvapen bör förbjudas och erkännas som ett brott mot mänskligheten”.

“Sett över tid var Allmän kommentarerna 1984 ett stridsrop för att erkänna och eliminera de oerhörda farorna med kärnvapen”, säger Dr John Burroughs, direktör, FN:s kontor för Internationella föreningen för jurister mot kärnvapen

“Som en kontrast, vilket bygger på en rättslig utveckling sedan 1984, är de allmänna kommentarerna 2018 en sansad rättslig bedömning, som börjar med det otvetydiga uttalandet om att hotet eller bruket av kärnvapen är oförenligt med Rätten till liv”, tillägger han.

Uttalandena från de kärnvapenutrustade staterna avseende kärnvapen visar att de troligtvis kommer att fortsätta att avvisa eller motstå genomförandet av de kärnvapenrelaterade skyldigheter som förtydligats i den nya kommentaren. Oavsett detta så ger de Allmänna kommentarerna minst fem mycket viktiga bidrag till kärnvapennedrustningen:

För det första: Den Allmänna kommentaren gör starka kopplingar mellan mänskliga rättigheter och nukleär icke-användning och skyldigheter att nedrusta.

Därefter, säger dr Daniel Rietiker, ordförande i Föreningen för schweiziska adokater för kärnvapennedrustning kommittén för mänskliga rättigheter: “Bryggan mellan vapenkontroll och mänskliga rättigheter bör nu användas av det civila samhället i sina ansträngningar mot kärnvapen inför Kommittén för mänskliga rättigheter och andra FN-organ som arbetar med mänskliga rättigheter, särskilt de som arbetar för kvinnors rättigheter, barn eller ursprungsbefolkning, alla särskilt sårbara för kärnvapen.” (För mer information och analys, se Hot och bruk av kärnvapen kontra Rätten till liv, säger FN:s kommitté för mänskliga rättigheter av Daniel Rietiker.)

För det andra, Den Allmänna kommentaren belyser skyldigheter för kärnvapenutrustade och allierade stater förankrade i Artikel VI i NPT, FN-resolutioner och annan internationell rätt.

För det tredje, den Allmänna kommentaren visar ett tillvägagångssätt för att främja kärnvapennedrustning och icke-bruksförpliktelser genom att föra dem till närliggande fördrag, där åtminstone några av de kärnvapenutrustade staterna och deras allierade redan är parter. Ett sådant fördrag i vilket detta angreppssätt förespråkas är Romstadgan hos den Internationella brottmålsdomstolen

För det fjärde, vid bekräftandet av skyldigheten att “ge tillräcklig gottgörelse till offer vars rätt till liv har varit eller är påverkat negativt av testning eller bruk av massförstörelsevapen”, ger den allmänna kommentaren stöd till humanitära insatser i samband med massförstörelsevapen och till stöd förl drabbade. Dessa aspekter återspeglas starkt i Artikel 6 i Fördraget om förbud mot kärnvapen, men saknas i NPT, Konventionen om kemiska vapen, CTBT och Konventionen om biologiska vapen.

För det femte, den Allmänna kommentaren löper parallellt och kompletterar delar av befintlig kärnvapenkontroll och nedrustningsavtal, vilket ger ytterligare stimulans till deras genomförande. [IDN-InDepthNews – 27 november 2018]