FN-rapport pekar på stor humanitär vaksamhet som svar på kärnvapendetonationer
Av Jamshed Baruah
BERLIN (IDN) – Omkring 22 000 kärnvapen fortsätter att hota människans överlevnad nästan 70 år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasake, och fler än 2 000 kärnvapenprov har genomförts fram till idag, enligt Förenta Nationernas avdelning för Nedrustning (UNODA). Men världen är långt ifrån förberedd på en effektiv respons på kärnvapendetonationer, “även på grundläggande förberedelsenivå, och ännu mindre på ett storskaligt kärnvapenkrig”.
Den här obekväma bilden har uttryckts i en studie genomförd av FN:s institut för nedrustningsforskning (UNIDIR) tillsammans med OCHA (Avdelningen för samordning av humanitära frågor) samt UNDP (FN:s utvecklingsprogram) inför den första internationella dagen för total eliminering av kärnvapen, den 26 september.
Studien visar följande: “Anekdotiska bevis, baserade på våra intervjuer med FN:s humanitära personal från olika avdelningar, pekar på att kärnvapendetonationer i tätbefolkade områden skulle komma som en överraskning för många av dessa – vissa tror att planer finns för ‘mindre’ kärnvapendetonationser, tillsammans med IAEA (Internationella atomenergiorganet) som antas spela en ledarskapsroll i att erhålla expertis, utrustning och operationell kapacitet.”
Studien, ‘En säkerhetsillusion: Utmaningar vid kärnvapendetonationer för Förenta Nationernas humanitära samordning och respons’, av UNIDIRs experter John Borrie och Tim Caughley, utredde resultaten vid den första internationella konferensen för humanitär påverkan av kärnvapen, vilken hölls i Oslo, Norge, i mars 2013, och pekade på: “Det är osannolikt att någon stat eller något internationellt organ omedelbart och på ett lämpligt sätt kan svara på en humanitär nödsituation orsakad av en kärnvapendetonation och tillhandahålla nödvändig hjälp till de drabbade. Dessutom kanske det inte är möjligt att upprätta sådan kapacitet även om man försökte.”
Borrie och Caughey beskriver ett kärnvapendetonationsscenario på följande sätt: “De omedelbara effekterna vid en sådan detonationshändelse – explosionen, den termiska strålningen och omedelbara strålningen från explosionen efter ett eller flera kärnvapen – kommer att ha orsakat många dödsfall och förstört en stor del av den kritiska infrastrukturen. Den kommer att ha orsakat rädsla och avbrott, vilket kan leda till att många människors tvingas förändra sina normala beteendemönster vilket gör störningarna värre (till exempel kan de tvingas fly sina hem till redan överfulla sjukhus på grund av rädslan för strålningskontaminering). I en viktig bemärkelse kan sägas att respons per definition är oviktig då den omedelbara skadan redan har inträffat.”
Enligt studien verkar de flesta experter överens om att de omedelbara behoven hos offren vid en kärnvapendetonation faller på lokala och nationella myndigheter i den utsträckning de fortfarande fungerar. “I ett tätbefolkat område kommer de humanitära behoven vara omfattande, inkluderat ett stort antal allvarligt brännskadade och skadade människor (många av dem döende). En stor mängd expertlitteratur inom området antar att hjälpen tar dagar eller längre att anlända – internationell hjälp utesluten.”
Utmaningar för det humanitära systemet
Rapporten pekar på att även om flera internationella övningar tidigare genomförts gällande scenarion såsom radiologiska “smutsiga bomber” eller användning av kemiska stridsvapen, har inga motsvarande övningar gjorts för att förstå utmaningarna för det humanitära systemet vid hjälp av offer efter kärnvapendetonationer i tätbefolkade områden.
Ingen brännpunkt finns heller inom det humanitära systemet vad gäller systematisk planering av respons vid kärnvapendetonationsspecifika fenomen. Vidare saknas specialiserat stående ansvar såsom strålningsövervakning och strålningsdekontaminering på fältnivå för stöd vid humanitära operationer i händelse av en kärnvapendetonation, varken hos internationella organ eller humanitära partners.
En viktig slutsats i studien är att vissa specialiserade organ ser som sina viktigaste ansvarsområden att delta vid civila radiologiska akutsituationer men inte vid kärnvapenincidenter, eller vid vissa kärnvapendetonationsscenarion (exempelvis terrorism) men inte andra (till exempel kärnvapenolyckor vid tillåten användning).
Författarna av rapporten pekar vidare på att stående arrangemang för samordning mellan FN-humanitära system och relevanta nationella myndigheter vid specifika kärnvapendetonationer inte verkar existera, även om bildandet av organ såsom Operationella förberedelsegruppen på CBRN (Kemiskt, biologiskt, radiologiskt och nukleärt) försvar bidrar till utvecklingen.
“Medan vi inte tvivlar på att det humanitära systemet ska komma igång som det borde, är utvecklingen av dessa arrangemang vid krissituationer inte idelalisk, och kommer att ta tid – med stor risk för förvirring eller misstolkning som sannolikt skulle hämma den mest tidsoptimala och effektiva responsen”, varnar studien.
En annan slutsats är att hotet eller rädslan av ytterligare kärnvapendetonationer kraftigt försvårar beslutsfattandet vad gäller typen och omfattningen av humanitär samordning och respons, förutom leveransen av den.
“Under de följande timmarna, dagarna eller till och med veckorna efter en kärnvapendetonation, kan ursprunget av eller de ansvariga för, attacken förbli okända. Sådan osäkerhet kan bidra till ytterligare kärnvapenskriser.
“Dessutom, i fråga om riskbedömning, kan humanitära aktörer (inkluderat relevanta organ från Förenta Nationerna) uppleva det som riskfyllt att leverera humanitär hjälp. Ur deras synvinkel kan staten (eller staterna) som påverkats vara ovilliga att acceptera hjälp innan miljön är tillräckligt ‘säker’. Stater som har möjlighet att erbjuda hjälp samordnad av det humanitära systemet kan vara ovilliga att göra det om de upplever rädslan för att ytterligare kärnvapendetonationer kan inträffa. Detta kan förvärra lidandet för de som direkt påverkas eller förskjuts,” noterar studien. [IDN-InDepthNews – 23 augusti, 2014]
